Skurkstat?

Svenska staten gör spädbarn moderlösa genom sin migrationspolitik. Skurkstat?

                                                                   VI 87%

När vi 87% i vår iver att ta avstånd från Sverigedemokraterna vältrar oss i belåtenhet över i vår egen humana och generösa migrationspolitik kan vi behöva hjälp med att se bjälken i vårt eget öga. Ty den bistra sanningen är att vi 87% tillåter oss värre ogärningar i vår egen migrationspolitik än allt det som vi har anledning att beskylla SD för.

Lars Ullerstam

Skurkstat?

Vad ska man säga om en stat som ger sig på de svagaste av de svaga,t.ex. apatiska flyktingbarn eller spädbarn vars mammor saknar uppehållstillstånd.

Lars Ullerstam

Anmälan av Migrationsverket

Socialnämnden

X kommun etc

Åberopande 5 kap. 1 a § socialtjänstlagen får vi härmed anmäla förhållanden som kräver socialnämndens samverkan med annan myndighet.

Myndigheten i fråga är Migrationsverket som genom sin handläggning av ärenden där spädbarnsföräldrar utvisas för att ansöka om uppehållstillstånd sätter berörda spädbarns hälsa och utveckling på spel. Utvisningarna leder till att dessa spädbarnsfamiljer splittras vilket i sin tur innebär att spädbarnen åderlåts på föräldraomsorg; spädbarnen förlorar en av sina föräldrar under några månader eller för alltid. Se Bilaga! (Bilagan delades ut under Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg.) Om förlusten gäller den primära anknytningspersonen drabbas spädbarnen inte bara av lidande i anslutning till separationstraumat utan riskerar dessutom - däri instämmer inte bara psykodynamiskt inriktade barnpsykologer och anknytningsforskare utan numera även hjärnforskare - att irreparabelt skadas i utvecklingen av sin personlighet och hjärna. Samma risker löper i vissa fall även barn under andra levnadsåret, i synnerhet om föräldraförlusten sker i särskilt känsliga utvecklingsfaser (t.ex. den s.k. närmandefasen).

Det som nödvändiggör initiativ och ingripande av socialnämnden är att Migrationsverket i dessa ärenden - att döma av all för oss tillgänglig information - inte initierar samverkan med något samhällsorgan med social eller barnpsykologisk kompetens och inte vidtar några som helst åtgärder för att minimera skadorna och skaderiskerna för de eventuellt föräldradepriverade spädbarnen. Tvärtom lämnar denna myndighet, så långt vi har kunnat utröna, de åderlåtna spädbarnsfamiljerna helt åt sitt öde efter utvisningsbesluten utan att på minsta sätt försöka försäkra sig om att de är i stånd att sörja för spädbarnens psykosociala behov. (Vår huvudkälla: muntligt besked av tjänsteman på Migrationsverket efter skriftlig förfrågan hos generaldirektören). Att så är fallet har ytterligare bekräftats av Migrationsverkets egna verksjurister som i en internkritisk granskning 2011 (Diarienummer 111-2011-15653) funnit att det i de flesta av dessa ärenden helt och hållet saknas barnkonsekvensanalyser. Det är oklart om denna skarpa kritik lett till ökar psykosocialt ansvar hos myndighetens handläggare; i sammanhanget vill vi dock erinra om att lagstiftarnas krav (1 kap. 10 § utlänningslagen) att i ärenden som rör barn särskilt beakta “vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling kräver” inte heller lyckats inspirera till barnkonsekvensanalyser i merparten av dessa ärenden.

Själva har vi tagit del av handlingarna i två ärenden varav det ena gick till slutligt avgörande i Migrationsöverdomstolen. Trots att beslut om utvisning fattats i samtliga instanser finner vi ingenstans något försök att ta reda på eller bedöma konsekvenserna av föräldraförlusten för de involverade spädbarnen. Det finns t.ex. inga uppgifter som möjliggör en bedömning av spädbarnens psykiska tillstånd eller förmåga att tolerera separationer, det går inte i något av fallen att utläsa vilken av föräldrarna som är den primära anknytningspersonen och det finns ingen nerskriven fundering om de åderlåtna familjernas förmåga att ta hand om spädbarnen. Inte heller finns det i de för oss tillgängliga delarna av ärendena, t.ex. i beslutsmotiveringarna, någon hänvisning till barnkonsekvensanalyser i sekretesskyddade handlingar.

Sammanfattningsvis har vi av allt att döma att göra med en myndighet, Migrationsverket, som genom beslut i en viss typ av ärenden tillfogar spädbarn lidande och utvecklingsskador utan att göra någonting för att minska lidandet eller skadorna. Migrationsverkets jurister vill göra gällande att lagstiftning och vägledande domar tvingar myndigheten att fatta de inhumana besluten och må ha rätt i denna del. Dock föreligger inget juridiskt hinder för Migrationsverket att eljest agera humant i dessa ärenden och t.ex. ta emot erbjudande om hjälp från socialnämnden. Vi påminner om 1 kap. 10 § utlänningslagen som snarast påkallar sådan myndighetssamverkan i ärenden där, för att citera lagtexten, barns “hälsa och utveckling” står på spel.

Vad som i synnerhet påkallar socialnämndens ingripande är att det med sociala stödåtgärder går att begränsa - och i bästa fall möjligen helt förebygga - sådana utvecklingsskador hos ett spädbarn som beror på förlust av den primära anknytningspersonen. I vissa fall kan det kanske räcka att stödja den kvarvarande föräldern ekonomiskt och därigenom göra det möjligt för denne att på heltid ägna sig åt sitt barn. Skulle emellertid anknytningen till den kvarvarande föräldern vara alltför otrygg - detta är ett skräckscenario - kan det vara nödvändigt att utnyttja spädbarnets förmåga att knyta an till nya personer, t.ex. genom en fosterhemsplacering. Att med spädbarnens bästa för ögonen finna lösningar som kan godtas av de biologiska föräldrarna är en grannlaga och mödosam uppgift som ställer stora krav på socialtjänsten och socialpsykiatrin. Likväl är det en uppgift som samhället måste försöka lösa om det vill kalla sig humant.

Avslutningsvis vill vi betona att det brådskar. Som en konsekvens av utvisningsbeslut har ett antal spädbarn i vårt land förlorat sina primära anknytningspersoner. Högst sannolikt är en del av dessa förluster så färska att de berörda spädbarnen i detta nu genomlider akutfasen av separationstraumat. Andra spädbarn står inför hotet att inom kort förlora sina trygghetspersoner. Till följd av Migrationsverkets isolationistiska agerande i dessa ärenden vet vi ingenting om mörkertalet, men socialnämnden bör förutsätta att spädbarn i X-kommun är eller kommer att bli berörda. För att effektivt lindra spädbarnens lidande och minska risken för obotliga skador är det av största vikt att socialtjänsten kommer in så tidigt som möjligt i dessa ärenden, helst innan utvisningsbesluten är fattade.

Vi kommer att fortsätta att arbeta i denna sak och skulle därför behöva veta vilka åtgärder socialnämnden tänker vidta med anledning av anmälan. Besked härom mottar vi tacksamt på nedanstående postadress.

Göteborg den etc

Hjördis Gustafson, speciallärare Lars Ullerstam, psykiater

Björkhöjdsgatan 17 dito

426 51 VÄSTRA FRÖLUNDA

VI 87 % EGENRÄTTFÄRDIGA

                                                  

”Vi är i alla fall 87%” hade en politiker förstånd och hjärta att konstatera under valnatten. Det var precis de ord som behövde sägas, och de var särskilt riktade till alla de människor som i vårt land funnit en fristad undan krig och förföljelser och olidliga levnadsförhållanden.

Med rätta förfasar vi oss över Sverigedemokraternas migrationspolitiska idéer. Samtidigt vägrar vi dessvärre att se bjälken i vårt eget öga. Den bistra sanningen är nämligen att vi alla har tillåtit oss – och tillåter oss – ännu värre ogärningar i vår migrationspolitik än något av det som vi har anledning att anklaga SD för.

Om någon får för sig att protestera vill vi påminna om behandlingen av de apatiska flyktingbarnen, en skamfläck för Sverige fullt i klass med baltutlämningen. Skulle minnet svika rekommenderar vi Gellert Tamas 600 sidor (”De apatiska”) om skändligheterna. Rent outhärdligt är att läsa om hur verkställigheten av deportationerna i vissa fall gick till. En citerad läkare talade till och med om Gestapofasoner.

Inte lika kända men lika hemska är de ogärningar som vi tilllåter Migrationsverket och migrationsdomstolarna i vissa fall begå mot spädbarn. Vi talar om något av det värsta man kan utsätta spädbarn för, nämligen att beröva dem deras mödrar. Det är illgärningar som vi normalt förknippar med terroristorganisationer och historiens värsta förbrytarstater, men det är alltså något som vi alla i detta välanständiga land gör oss skyldiga till, dvs. alla vi som har rösträtt och kan välja bort våra politiker. De berörda spädbarnen har visserligen varit oförståndiga nog att skaffa sig mammor utan uppehållstillstånd, men därför ska de inte behöva straffas med utvecklingsskador och ett hjärtskärande lidande. Tilläggas bör att de förvisade mammorna drabbas av psykisk tortyr och i många fall meningen med livet.

Våra massmedier larmar med jämna mellanrum om dessa familjetragedier men sviker genom att inte göra uppföljningar. Vi andra, människorättsvurmande 87%, tillåter vår svenska stat att fortsätta med skändligheterna.

Så nu kanske du inser, käre läsare, att det är viktigare att vi 87% välanständiga tar itu med oss själva och vår egen brutala migrationspolitik än att vi ger oss på Sverigedemokraterna. (Självklart ska vi fortsätta klandra Sverigedemokraterna och med alla demokratiskt tillåtna medel omintetgöra deras försök att ytterligare brutalisera migrationspolitiken, tro för guds skull inte att vi tycker något annat!)

Vad kan då vi vanliga medborgare göra? Dessvärre måste vi nu välja till nästa val innan vi kan avpolletera våra politiker. Under tiden kan vi bilda ett enfrågeparti som vill Avskaffa Barnmisshandelon I Migrationspolitiken (ABIM).

Hjördis G Ullerstam Lars Ullerstam

speciallärare psykiater

Läs vår artikel "Vi 87% egenrättfärdiga"!

GRANDET OCH BJÄLKEN

                                                   

Vi förfasar oss över Sverigedemokraternas migrationspolitiska idéer men vägrar se bjälken i vårt eget öga. Den bistra sanningen är att vi alla har tillåtit oss – och tillåter oss – ännu värre ogärningar i vår migrationspolitik än något av det som vi anklagar SD för.

Om någon protesterar får vi påminna om behandlingen av de apatiska flyktingbarnen, en skamfläck för Sverige fullt i klass med baltutlämningen. Skulle minnet svika rekommenderar vi Gellert Tamas 600 sidor (”De apatiska”) om skändligheterna. Rent outhärdligt är att läsa om hur verkställigheten av deportationerna i vissa fall gick till. En citerad läkare talade till och med om Gestapofasoner.

Inte lika kända men lika hemska är de ogärningar som vi låter Migrationsverket och migrationsdomstolarna begå mot spädbarn som varit oförståndiga nog att skaffa sig mammor utan uppehållstillstånd.Vi tillåter att dessa myndigheter ta mammorna – som landsförvisas – ifrån dem, och det är något av det värsta man kan utsätta spädbarn för. De drabbas inte bara av ett hjärtskärande lidande utan med stor sannolikhet även av bestående utvecklingsskador. De förvisade mammorna drabbas av psykisk tortyr och i många fall meningen med livet.

Våra massmedier larmar med jämna mellanrum om dessa familjetragedier men sviker genom att inte göra uppföljningar. Vi andra, präktiga och människorättsvurmande, tillåter den svenska staten att fortsätta med skändligheterna.

Så nu kanske du inser, käre läsare, att det är viktigare att vi välanständiga tar itu med oss själva och vår egen omhuldade migrationspolitik än att vi ger oss på Sverigedemokraterna. (Självklart ska vi fortsätta klandra Sverigedemokraterna för deras omoraliska migrationspolitik, tro för all del inte att vi tycker något annat!)

Vad kan då vi vanliga medborgare göra? Varför inte börja med valet där vi tar den blanka valsedeln och skriver: ”Partiet som vill avskaffa barnmisshandeln i migrationspolitiken”. Är vi bara tillräckligt många så kanske det kan få en och annan partiledare att vakna.

Hjördis G Ullerstam Lars Ullerstam

speciallärare psykiater